Senaste blogginläggen

Det var en historisk spelning i Mariehamn i helgen. Nej, jag menar inte Kent på Rockoff, utan the Taxman på Zeipels tak.

Jag har fortfarande inte kunnat smälta den fantastiska känslan att se flera hundra människor samlas nedanför på Torggatan mitt på lördagen och kika upp mot taket och vänta tålmodigt tills bandet kom igång. Och då var jag för dagen bara en enkel roadie som var med och kånkade Vox rörförstärkare (och en Fender) uppför (och nedför) den sista branta smala trappan upp på taket. Hur känner inte bandmedlemmarna sig?

Lyckliga var också många i publiken, särskilt de som är Beatles-fans, varav en del var unga på 60-talet när det begav sig. Det var den sista livespelningen the Beatles gjorde tillsammans som var förebilden för Zeipelsspelningen.

Den 30 januari 1969 klättrade John, Paul, George och Ringo upp på taket till studion mitt i London och drog igång med Get back och sedan ytterligare några låtar. Folk stannade upp nere på gatan och undrade vad som stod på, lyckliga kontorstjejer på andra sidan gatan hängde ut genom fönstren och skrek ut sin glädje över att se och höra idolerna spela. Några klättrade upp på tak i närheten. Till sist kom polisen, men de tog det rätt lugnt. Allt det här går att se på Youtube, "Beatles rooftop concert"

Det här var mitt under de struliga inspelningarna av Let it be-albumet (som var tänkt att också bli en film). Gruppen var i praktiken redan splittrad efter över tio fantastiska år.
Det va den här legendariska spelningen som gubbarna och tjejen i the Taxman ville göra sin version av.

Det blev på sommaren, i Mariehamn på Åland, på Zeipels tak. Låtarna var de samma, Get back, Don´t let me down, I´ve got a feeling, One after 909, Dig a pony och Get back igen, varefter John Lennon fäller den klassiska repliken: "I like to say thanks on behalf of the group and ourselves. We hope we passed the audition".

Men alla förstod inte det historiska i the Taxmans spelning på Zeipels tak. Trummisen och sångaren Stefan Lund förfriskade sig på café Julius strax före de drog i gång. En dam vid bordet intill tittade upp mot taket: "Vad gör dom där uppe? Kan dom inte spela nere på gatan så man ser hur de ser ut?"

Jo, i morgon kväll på Park kan man se hur de ser ut. På riktigt nära håll.

Wulf Wepstein, manager
27.07.2010

De unga igelkottarna ligger uppfläkta vid vägkanten i brådskans tidevarv. Man hinner kanske väja i 70 kilometer i timmen, men inte i 90. Vi offrar den urgamla djurartens senaste generation på brådskans altare.

Vi ser en ny liggande vid vägkanten nästan varje morgon på väg till jobbet. Vi blir ledsna. Det är min fru som myntar uttrycket "brådskans tidevarv". Själva är vi minsann medlöpare i detta tidevarv och kör 90 (minst) på väg till jobbet, eftersom vi är ute i sista minuten.

Landskapsregeringen kunde gott ta ner hastigheten från 90 till 70 på landsvägarna. Med tanke på alla små utfarter, djurliv och vår egen hälsa. Det sliter hårt på hälsan att stressa.
Tidsvinsten är också minimal. Vi har 20 kilometer till jobbet, men på bara hälften av sträckan är 90 tillåten. Det betyder bara ett par minuter längre tid om vi håller 70 på den milen.

Så, hur många igelkottar är de två minuterna värda? Hur många fler riskmoment i trafiken, hur mycket mer nedsmutsad miljö?

Det är något att fundera på nu när jag skyndar hem efter arbetsveckan och svär åt alla långsamma turister längs vägen.

Det är svårare att leva som man lär, än att sluta röka. Tro mig, jag vet.

Ulf Weman
23.07.2010

Står utanför Korv-Görans och väntar på min dotter (jag är en garvad dotterväntare). Turisterna strömmar förbi på väg till och från MSF:s gästhamn. I mitt blickfång tronar en anonym betongbyggnad i grått och rött.

Jag vet vad det är för en byggnad, turisterna kan säkert gissa ungefär vad det är. Men jag vet att där skall hållas en konsert på tisdag kväll med Arja Saijonmaa och Sven-Bertil Taube. Det vet inte turisterna. Inte när de slänger en blick mot bunkern i alla fall. De ser inte ens att den heter "Alandica" och ännu mindre att detta Alandica har undernamnet "Kultur och Kongress", för det står inte ens på byggnaden.

Bokstäverna ovanför ingången, ja själva ingången, är skymd från det här hållet av det helt felplacerade konstverket av Satu Kiljunen. Det som vanvördigt kallas för världens dyraste pissoar, vilket förstås är djupt orättvist mot Satu och hennes verk.

Men från Nygatan sett, där som de flesta rör sig, är konstverket fel placerat. Varför står det inte på andra sidan ingången mot den tomma röda väggen?

Min huvudsakliga kritik av den anonyma bunkern rör ändå avsaknaden av reklam på fasaden för vad som pågår innanför väggarna. Det borde naturligtvis hänga en stor banderoll på den tomma röda väggen som berättar att Arja och Sven-Bertil uppträder där. Okej, den är kanske för dyr att tillverka för en kväll, men då borde det väl åtminstone finnas en skylt ut mot gatan som berättar vad som är på g i detta mångmiljonbygge.

Det kanske räcker med en ljuslåda med plastbokstäver som man för hand plockar dit, tillräckligt stor för att kunna läsa av från Korv-Görans. Bara en sån enkel sak har man missat, tänker jag medan väntan på dottern börjar dra ut på tiden. Men det är inte hennes fel den här gången, på Kotipizza har man slarvat bort beställningen.

Att marknadsföringen på Åland känns lite efterbliven får ytterligare en bekräftelse en dag senare när jag kör längs Godbyvägen och ser en skylt på en vall vid sidan av vägen. "Grillfrossa" upptäcker jag att det står när jag andra gången passerar skylten. Men var det är framgår inte, i alla fall inte när man passerar i bil i 90.

Jag får ställa samma fråga som min kära mor när hon en gång filosoferade över hur kvinnor och män skall kunna leva tillsammans i lyckliga förhållanden.

"Hur är det tänkt?"

Ulf Weman
13.07.2010

En äkta supporter sviker inte trots sportsliga motgångar, regn, nya namn som knappt går att uttala och höjda biljettpriser. Det kaxiga påståendet kan jag stå för.

Åtminstone så länge som de sportsliga motgångarna inte blir alltför stora (div. 4), de nya killarna är bra och biljetten inte börjar kosta 140 istället för 14 euro. (Som alla vet finns det inget dåligt väder, bara dåliga kläder.)

Att publiken sviker IFK diskuterades på klubbens mediakaffe i onsdags eftermiddag. Det där med sveket måste man först sätta lite i proportion till verkligheten innan vi fortsätter diskussionen. 1.500 i publiken på ligamatcherna i snitt hittills på WHA kan man ju se som rent fantastiskt med tanke på Ålands folkmängd, 28.000, varav 11.000 bor i klubbens hemstad, Mariehamn.

Ett sådan intresse i Helsingfors (577.000 invånare) och HJK skulle ha 31.000 i snitt på sina hemmamatcher. Nu har dom lite drygt 3.600.

Men mot bakgrund av att IFK Mariehamn och mästarklubben HJK konkurrerar i samma liga, är det en avsevärd skillnad på 1.500 och 3.600 i publiken när det gäller att skapa resurser för denna konkurrens. För IFK är varje betalare av 14 euro mycket mer avgörande än för konkurrenten, proportionellt sett. Därför är publikbortfallet hittills på 330 från förra året mycket illa med tanke på att skapa resurser för en förhoppningsvis fortsatt satsning i ligan nästa år.

Vad tar man då inom IFK upp som orsaker? Dåligt väder de första hemmamatcherna (Peter Mattsson), folk är inte vana att betala för sig på idrottsevenemang (Pekka Lyyski), klubbens svaga inledning på serien (Thomas "Pitchi" Lundberg).

Dessutom diskuterades det faktum att det platsar allt färre åländska fotbollskillar i laget. En sak som vissa ibland för fram som argument för att man inte är intresserad av att gå på matcherna. Men det är längesedan toppfotbollen såg ut sådan. Alla länders ligaklubbar värvar friskt såväl inom landet som utomlands ifrån.

Pekka Lyyski säger: "Det krävs oerhört mycket för att bli en elitspelare i dag. Ytterst få av dagens juniorspelare i landet som helhet blir ligaspelare."

Pekkas utlägg om hur det borde satsas för att vaska fram de talanger som finns och hur dessa talanger skall träna är värd en egen blogg, eller debatt. Att IFK de första ligaåren 2005-2006 hade 8-9 egna produkter, få ses som ett fantastiskt undantag, men också som ett resultat av att ett par-tre årskullar drillades hårt, av just tränar-Lyyski.

Nej, tag Ante, Mate, Tamas, Marcus, Mikko, Sasha, Willis, Oko, Sebastian, Patrik, Dima, Petteri, Medo, Amos och alla de övriga till era hjärtan. Stöd dem i motgång liksom i medgång, i regn och rusk liksom i sol och värme, vare sig det kostar 12 eller 14 euro. De betyder en hel del, inte bara för fotbollen på Åland, utan också för marknadsföringen och en positiv bild av Åland utåt.

Så resonerar en äkta supporter. Men vad göra åt de som kallas för marginalpublik (ett jävla ord)? Där har nog IFK:s ledning skäl att jobba hårdare. Och för våra politiker att gå än mer tillmötes med resurser.

Fotbollen i dag gäller inte bara fotbollen.

Ulf Weman
01.07.2010

Käre Gud, ge Åland ett moderland till och finlandssvenskarna självstyrelse. Tack! Dags för ett tillägg till aftonbönen? Även om den redan nu är rätt lång så börjar det nästan kännas så med tanke på utvecklingen i Finland.

Helgens partikongresser i riket blev ytterligare en bekräftelse på det kärva klimat som blir allt bistrare för den språkliga minoriteten i landet. Samlingspartiet godkände en motion om att svenskan blir ett frivilligt språk i grundskolan och centern valde Mari Kiviniemi till ny ordförande.

Kommentarerna från åländskt håll till rikscenterns val av ny ordförande har officiellt varit artiga, vad annars, men jag undrar nog vad som sägs mellan skål och vägg. Mari Kiviniemi har främst i Karlebyfrågan inte visat någon större förståelse för minoritetens behov. Nu skall hon som ny centerordförande träda till som statsminister fram till riksdagsvalet i april nästa år och har redan deklarerat att hon står fast vid sin vilja att föra 7.000 karlebysvenskar norrut till enspråkigt finska Uleåborg i administrativ mening. Nu har man i snart ett år trimmat tjänstemän i regionförvaltningen i Uleåborg så att de skall klara service på svenska. Vem tror på att det skall fungera?

Så mitt förslag för finlandssvenskarna är att de får självstyrelse. Trots splittrat boende skall man få ha sin egen svenska "regionförvaltning" som ser till att det finns all väsentlig service på svenska i vissa finlandssvenska orter. Vi ålänningar kan ju ge lite konsulthjälp och dela med oss av vårt "know how".

Men för vår del då? Vi är också beroende av att det fungerar på svenska i riket, vilket det alltså ser allt sämre ut med.

Min lösning är: Ge oss ett moderland till! Och då tänker jag inte på Estland, Lettland eller Thailand, utan på....Håll i er nu!....Sverige!!!! (Överraskande va?)

Är vi inte redan på god väg att åstadkomma detta på egen hand? Jag tänker på de direkta förhandlingar som förts mellan landskapsregeringen och Sveriges regering i högskolefrågan.

Finland och Sverige kunde gott dela på vårdnaden av Åland. Vissa ålänningar påstår att vi är myndiga och kan stå på helt egna ben, men vi är nog fler som är lite tveksamma till att lämna hemmet redan nu. Då kanske lösningen är att kunna flytta mellan "mamma" och "pappa" och spela ut dem mot varandra.

Vilket guldläge!

Ulf Weman
15.06.2010

När Roger Nordlund och Harry Jansson bytte sida gick det vägen. De lovade faktiskt att det skulle gå så, i alla fall indirekt, och Harry har ju erfarenhet av att byta sida, så...

Nja, det handlar inte egentligen om politik, utan om fotboll. I går på IFK:s match placerade sig de båda centerpolitikerna på bänken framför mig och kantorn, på sektionen nedanför klacken. Där har jag inte sett dem förut, men det var bara trevligt tyckte jag. Speciellt som de skrattade åt våra skämt och tycktes njuta av stämningen på den bästa sektionen på läktaren.

Men spelet var lite knackigt nere på plan och talmannen sade redan innan halvleken var slut att de skulle byta plats.

- IFK har aldrig vunnit när jag suttit på den här sidan.

Så, så! Det är till att vara lite skrockfull. Ja, man har ju hört om idrottsmän och skådespelare som har sina hyss för sig innan de skall in på scenen, men att också politiker...

Sagt och gjort, i andra halvlek var herrarna försvunna och spelet lossnade för IFK. Det är ju nästan så att man blir skrockfull själv.

Kanske man skulle praktisera det lite mer i politiken, att byta sida. Tänk er att Barbro Sundback och Roger Jansson byter bänk i lagtinget. "Blåa Babsan" och "Röde Roger". Men skulle nu skillnaden egentligen bli så stor? Eller om Danne Sundman skulle gå in som liberal social- och miljöminister och Katrin Sjögren blir slagfärdig oppositionspolitiker. Kanske lite intressantare. Vem vill egentligen byta med trafikminister Veronica Thörnroos? Jo, naturligtvis! Runar Karlsson förstås. Men är dom inte fortfarande med i samma parti?

Tja, hitta på era egna fantasibyten, nu måste jag ägna mig åt andra, viktigare, saker. Som att kolla hur det gick för IFK i cuplottningen.

Ulf Weman
11.06.2010

Skratt, burop och högljudda kommentarer. Det möttes näringsminister Torbjörn Eliasson, c, av från oppositionsbänkarna i onsdags. Det var en liten fläkt av parlamentet vid floden Themsens strand. Som journalist blir man ju lite upplivad när det händer något extra i plenisalen.

På något sätt kunde jag förutse hur det skulle gå när Tobben klev upp i talarstolen för att svara på spörsmålet från oppositionen om vad landskapsregeringen tänker göra för skärgårdens befolkning.

Han hade ett på förhand skrivet tal, med väl genomtänkta formuleringar, ibland lite klyschigt, men med en uttänkt dramaturgi. Kort sagt, det är reklammannen Eliasson som skiner igenom.

- Nu skall ni få se att han får reaktioner på det här och att han inte klarar av att ta debatten, sa jag mitt i talet till tidningsflickorna i båset bredvid.

Mycket riktigt. Oppositionspolitikerna lät sig inte imponeras av talet utan några reagerade starkt på att han "anklagade" oppositionen på att vilja dra ner på ambitionerna för skärgårdsbefolkningens del.

Istället för att bli en debatt om sakfrågorna blev det att handla om känslor. Tobben som tydligt är en känslomänniska hade svårt att ta kritiken och kom förstås till korta i debatten.

Intressant.

Jag påstår inte att det är något fel att reagera känslomässigt, en annan som tydligt gör det i lagtingsdebatten är Roger Jansson, som naturligtvis reagerade på Tobbens tal. Men det här innebar att början på debatten mycket lite kom att handla om sakfrågorna.

Sedan måste jag gå för att hinna få ett inslag till 5i5-nyheterna, och ingen hade vi som kunde avlösa mig och följa med resten av debatten för att göra ett inslag till morgonnyheterna.

Möjligheten för oss att alla dagar ha en kvällsreporter har ju lagtinget sett till att ta bort. Kanske lagtinget i gengäld skulle kunna hålla den sakliga delen av debatten först, för att efter 14.30-tiden övergå till den mer känslomässiga delen.

Ulf Weman
27.05.2010

Näringsminister Torbjörn Eliasson, c, må vara en upptagen man, men skall minsann minnas att han sitter på lagtingets förtroende. Den skrapan utdelade sosseveteranen Barbro Sundback i lagtinget i går.

Ministern fick en något högre nyans på sin chica solbränna och för ett ögonblick trodde jag att han skulle marschera ut ur den sal han nyss beträtt, men han gick bara över med några lånade papper till partikollegan Henry Lindström.

Det blev en något avslagen återkomst för lagtingsledamöterna efter majuppehållet. En hel del av våra folkvalda har visserligen jobbat flitigt i utskotten under ledigheten från plenimötena, men nu skulle alla ses samtidigt igen efter en månads uppehåll. Bara 22 av 30 var närvarande och på ministerplatserna var det heldött.

Och att nye näringsministern inte fanns på plats var också Anders Eriksson (åf) och Danne Sundman (ob) besvikna över. De hade bordlagt debatten om sina respektive motioner med förslag att bolagisera Visit Åland, före detta turistförbundet (ett jäkla namn det där förresten. Först ett engelskt ord och sedan svenska Åland, eller skall man uttala det visit-Åland?), just för att den nye ministern skulle få tid på sig att studera frågan. Och så var han inte på plats!

Snart började det dock gå rykten i bänkarna att ministern var på intågande. Jag gick själv ut ur mitt radiobås för att spana. Och se! Precis utanför dörren till plenisalen stod ministern i egen hög person, diskuterande med partikollegan Gun Carlson, som generöst erbjöd sig att tala för landskapsregeringen, i frånvaro av alla ministrar.

- Du är efterlängtad där inne, dristade jag mig att säga till ministern.

- Jo, men jag kom just från PAF:s stämma och nu skall jag träffa folk från Norrtälje kommun, svarade ministern, lätt stressad.

Han valde i alla fall att gå in i plenisalen och ta debatten. Men så mycket uppskattning för det fick han inte av oppositionen, som klandrade landskapsregeringen för att man inte lyckats åstadkomma en ny turismstrategi. Och det var när ministern ursäktade sig med att han alldeles just kommit in i salen och inte hört debatten från början som Barbro utdelade sin skrapa.

Alla har säkert förståelse för att våra minister har fulla dagar och många förpliktelser gentemot besökare och önskad närvaro vid olika tillställningar. Men, att helt lämna ministerbänkarna tomma visar inte på någon större respekt mot våra högsta folkvalda.

Och, som sagt, på vilkas förtroende ministrarna har sitt ansvarsfulla arbete.

Ulf Weman
tisdag 250510

Att springa är stort. Men när de största åländska löparnyheterna just nu är att Janne Holmén blivit "motionär" med 2.23 på maran och Karl-Johan Lundström, 70+, gör sin 100:e mara i Stockholm om ett par veckor, är det nog illa för åländsk långdistanslöning. Därmed inte sagt att inte deras insatser är värda respekt och uppmärksamhet.

Man skulle kunna lägga till Tranvikslunken i onsdags förra veckan. Ett traditionellt motionslopp som förr gick på Mors dag, alltid hade vackert väder och nordlig vind och närmare 100 deltagare i olika klasser och två längre sträckor, 11 och 16 km. I tävlingsklassen fanns konkurrens, i alla fall på herrsidan.

Nu går Tranvikslunken på en onsdag kväll bara för att det är Canis Löpus vanliga gemensamma träningskväll. Och vi i Canis Löpus, gubbar rejält på 50+, utgjorde mer än hälften av de 24 i herrarnas senior- och oldboys-klasser samt motionsklassen. En dam var med och 14 juniorer.

Det finns ett rejält hål i åldersklasserna i åländsk långdistanslöpning. Var är 20- och 30-åringarna? Det är nästan helt tomt där. Är det bara vi som var unga på 70-talet och upplevde det finländska löparundret (med lite dopinghjälp från öst) och den frambrytande vågen av motionslöpning, som tycker att det är kul att springa långt?

Gamle storlöparen och mångårige löpartränaren Allan Korpi uttryckte sina farhågor när jag träffade honom på fotbollsmatchen i går. Han var med på Sportkila i onsdags och matchade två av sina barnbarn, men det är överlag ett svagt intresse bland de unga att träna löpning, vittnade han om.

Men att springa är stort! Det finns ingen bättre motionsform, och vill man tävla behöver man inte tampas med kenyaner och etiopier på världens storarenor, det räcker bra att vara bäst i Kanonloppet, eller i Åland Marathon, eller vinna något nationellt eller nordiskt mindre lopp.
Springa kan man göra var som helst och när som helst och det är gratis. Ett par bra skor är egentligen allt man extra behöver kosta på sig.

Jag sprang en runda på en dryg mil i går i regnet, innan skyfallet, och bara njöt. Av dofterna i skogen på Bistorpsberget, av vyerna över Norrby åkrarna av allt det gröna som formligen exploderat fram i naturen. Jag njöt av att känna mig stark och skadefri.

Och jag ser fram emot att träffa kompisarna på onsdag igen. Det enda jag fruktar är den dag jag inte längre kan springa. Förhoppningsvis dröjer det ännu 20 år, kan Karl-Johan så....

Ulf Weman

Det är med ett lätt illamående man tog del av Ålandstidningens avslöjande i fredags om pedofildebatten på sosseordförande Camilla Gunells facebook-sida. Än en gång får vi uppleva hur lätt vi har att avhumanisera grupper av andra människor.

Vi förklarar dem som icke-människor som det inte gör så mycket om man hänger på torget. Ja egentligen är deras rätta plats hängande från en snara. I dag är det pedofiler, i går var det muslimska terrorister, tidigare har det varit bosnier, judar, negrer...

Min högt värderade kollega Bertil Bergqvist kom att osökt tänka på jazzlegenden Billie Holidays klassiker "Strange Fruit.

"Southern trees bear strange fruit,
Blood on the leaves and blood at the root,
Black body swinging in the Southern breeze,
Strange fruit hanging from the poplar trees..."

Mikael Hancock blandade sig som tur var i debatten på Camilla Gunells facebook-sida och påpekad att det är så här lynchmobbar föds. En förnuftets röst bland alla åländska politiker som kom springande med snaran. Om de får som de vill hänger snart "strange fruit" från lindarnas grenar i Esplanaden. För pedofiler finns det också på Åland.

Det som krävs är inga snaror eller tatueringar á la romanfiguren Salander. Det som krävs är mod att se vad som händer i vår omgivning, mod att reagera, mod att ta hand om offren, mod att ta hand om förövarna och ge dem straff som känns, men som också ger dem möjlighet att sona sitt brott och finna en väg ut.

Men, vem är jag att döma Camilla, Ulla-Britt, Tage och andra. Jag som så många gånger önskat att jag haft en värmesökande robot att avfyra efter den 15-årige mopedisten som vrålat förbi utan ljuddämpare och med trimmad moped.

Frågan är om unga pojkar på trimmade mopeder utan ljuddämpare är människor....

Ulf Weman