Att försöka beskriva de scener som utspelar sig i de olika framträdandena på ett sätt som gör det förståeligt är en hopplös uppgift, i synnerhet den första gruppföreställningen, som sker över en matta av hiphop-beats, atmosfärisk musik, ylande saxofontoner och ljudklipp från Barnen i Bullerbyn-filmerna. Men föreställningen rör sig enligt en egen sorts logik, likt en jazzimprovisation, och ju längre man ser på den, desto mer indragen blir man. Det är något som hör till i performancekonst, där publiken är alltid en mer eller mindre aktiv del av det som händer, och medan många främst verkar förvirrade och osäkra på vad de ser, tycker både publik och konstnärer i slutänden att kopplingen mellan dem fanns där.

Temat för föreställningarna är offentlig plats, och som en av konferenciererna förklarar är offentliga platser aldrig offentliga i ordets rätta bemärkelse. I Skandinavien behövs till och med tillstånd för att uppträda på gator och torg, medan politiker får göra valreklam, företag får göra produktreklam och militärförband får ordna parader, vare sig offentligheten vill det eller ej. Att ta tillbaka den plats som ska tillhöra alla är därför ett av deras mål, något som ett par av föreställningarna berör mer och mindre direkt.

Vare sig meddelandet går fram eller inte förblir publiken förvånad, förvirrad, fascinerad och underhållen, och kvällen avslutas med att den finske rapparen Disco Tiger framträder i parkeringshuset fram tills att man tvingas stänga ner, eftersom det är dags att låsa portarna och stänga området för dagen.