- Jag bär fortfarande på alla fina och ljusa minnen, säger Listherby. Det var första gången någon av dem har gått St. Olofsleden, och medan packningen var tung med vatten och förnödenheter blev resan lättare ju längre man kom.

Den del av resan som gick med båt visade sig vara den mest strapatsrika
-Tanken var också att vi skulle få vara pilgrimer till havs, säger Widén, och varannan timme gick en liten båt för sex personer över en fjord på vägen, en färd på ungefär fyrtiofem minuter. Den såg lite ynklig ut, säger hon, men vi steg in och tog på oss allt som var sjödugligt. Himlen var lite grå. Vi vinkade och sjöng och for iväg, och sen blev färden riktigt dramatisk. Det måste ha kommit ett oväder som föraren inte kände till. "Nu är det bara att gilla läget", sa han, för det fanns ingen återvändo, så för att inte jaga upp honom också satt vi bara stilla och kastades fram och tillbaka. Färden tog två timmar, och när vi närmade oss Trondheim tog bensinen slut. Vi var tvungna att stanna och fylla på ur dunkar, och då fylldes båten ännu mer.

Turen fick ändå ett lyckligt slut. Man kom i land, fick komma in, ta av sig sina kläder och fick torra handdukar att svepa in sig i. Det var en avslutning som blev lite mer än vad som var tänkt.
- Vi såg bilder av oss i båten sen, och då tänkte jag "tänk om det här hade varit den sista bilden som togs av oss", säger Widén.